”Hur ofta ändrar inte smaken i musiken! Hur förstörd är den inte just nu! Allt måste vara dåraktigt och komiskt.”
C. P. E. Bach i ett brev till Jacob Decker, 1774

Vi ser fram emot att med er, vår publik, få dela glädjen och kontaktskapandet i denna fantastiska repertoar, den så kallade ”klassiska stilen”, som i själva verket inte alls är ”klassisk” utan snarare ”revolutionär”!

Sedan Giovanni Battista Pergolesis Serva Padrona hade framförts i Paris år 1752 hade den nya moderna ”teatraliska stilen” – strikt anknuten till talet, vardaglig konversation och vardagliga mänskliga situationer, genom äktenskapet mellan musik och commedia dell’arte – erövrat Europa, drivande publiken till oroväckande utsvävningar av entusiasm! Det slags entusiasm som vi drömmer om att förorsaka under konserten, med er hjälp! Vi skall försöka att, så mycket vi kan, dela mängder av historisk information om musiken, samhället, litteraturen, anekdoter med er...

Commedia dell’arte, detta slag av populär teater, som ursprungligen framfördes snarare på torget av amatörskådespelare, hade så småningom blivit populärare även bland de bildade klasserna, borgarna och adeln, som inte tvekade att blanda sig rentav med folk av ”lägre” klasser. En av många platser där detta skedde var Kärntertortheater i Wien, där Haydn brukade förse den store komediskådespelaren Felix Kurz ”Bernardons” komedier med musik.

Vid dagens konsert eftersträvar vi samma anda: att än en gång uppleva atmosfären där musik och teater lever tillsammans med spontanitet, konversation, utbyte, mat och dryck...

Vi rör oss från den djupa opera seria-atmosfären i Mozarts violinsonat e-moll, spelad på det mycket exotiska instrumentet klarinett d’amore (ett av Mozarts favoritinstrument, sällan använt idag) till de sofistikerade opera buffa-gesterna i Haydns pianosonat, berörande även senare lieder av Schubert, inte att förglömma den djupa kontakten mellan instrumentalmusik, tal, röst, deklamation och den romantiska avbildningen av naturen. Och inslaget av populär ungersk och judisk musik, som i Andantino i hans pianosonat.

Mozarts och Beethovens trion är otvivelaktigt det bästa sättet att stiga in i commedia dell’artes värld... människor som skriker åt varandra, blir förälskade, har roligt, sparkar i baken... Utsvävningar och galenskap... massvis med kul!

Och i den sista avdelningen, där Mozart försöker uppföra sig ”väl” i en hövlig diskussion mellan fyra gestalter, medan Haydn föredrar att skapa mycket sofistikerade och oväntade missförstånd... Genom dessa musikaliska komedier kan vi lära oss mycket om oss själva...

”Vad är detta liv om inte en komedi i vilken människor vandrar av och an i varandras förklädnader och spelar sina respektive roller? Så är alla ting representerade av förfalskningar, och ändå skulle det inte finnas något liv utan detta.”
Erasmus: Dårskapens lov (1509)

Längd: 2 t 45 min (inkl. pauser)